Var får man vara religiös?

Får man vara religiös hos terapeuten?

Får man vara religiös hos terapeuten? Hos terapeuten skall man kunna diskutera allt, där ska det inte finnas några områden som inte berörs pga. att något eller några av samtalsämnena tonas ned i ett outtalat samförstånd mellan terapeut och patient. Tvärtom så grundar sig en lyckad terapi på ett öppet samtalsklimat mellan terapeut och patient, i alla fall om man ska tro Gustav Stålberg.

Gustav Stålberg hävdar i sin fallstudie, i vilken han även lyfter fram Safran & Murats (2000) kanske självklara slutsatser, att en lyckad behandling bygger på god samarbetsförmåga mellan psykoterapeut och patient.

Risker finns menar dock Stålberg, vilket han beskriver, med ”avbrott i arbetsalliansen” mellan patient och terapeut. Om dessa sk. alliansproblem uppstår i psykoterapin kan detta leda till ”tillbakadragande” eller ”konfrontation” vilket, enligt Stålberg, då ökar risken för en misslyckad behandling.

Hos terapeuten får alltså vara religiös.

Hos terapeuten ska man alltså kunna samtala om allting. Terapeuter har här en viktig funktion att fylla. Att det även hos terapeuter infinner sig någon form av ”politisk korrekthet” i fråga om samtalets inriktning tycks mig dock som synnerligen mänskligt. De normer som råder i samhället följer förmodligen ganska enkelt med in i en terapisituation.

Varför, och hur, normer om vad som är politiskt korrekt att diskutera offentligt och vad som menas vara ämnade för den privata sfären gör mig nyfiken. Vad kan diskuteras offentligt och vad som hör till det privata?

Hos terapeuten får man vara religiös men får man verkligen vara religiös i offentligheten? I Sverige anses religionen vara en privatsak, varför är det så?